För mig är det viktigt att förmedla mina inre känslor och tankar. Det är viktigt att stå upp för sig själv, annars finns det för stora och för många risker att någon kör över mig. Jag har upplevt många gånger att när jag som individ är snäll, blir jag för snäll. Det är kanske konstigt, men det blir som att någon alltid försöker ta över mig och hur jag ställer mig till olika frågor. Tankarna skingras vid olika beslut och TJOFF, så är någon där för att snabbt ta ansvar för mina beslut. Jag hade önskat att människor var mer avslappnade, så att jag slapp tänka på att vara regelbundet alert.

Att vara pigg och alert är någonting positivt, förstås, men inte alltid. Att vara på ett visst sätt, utan att aldrig ha ett neutralt läge att gå tillbaka till för att vila eller återhämta sig på, kan i sin tur leda till olika fysiska problem. Jag har exempelvis haft smärta kring mina knän, det ena blir till slut att de olika problemen går omlott det andra. Det är som att ens egna agerande i det långa loppet blir min egen svaghet.

Hur hade du föredragit att ha det?

Lite som nu, ungefär som idag. Det är lugnare nu för tiden, även om viss stress och prestation står högt på önskelistan av människor i min omgivning. Även om de låter mig vila, finns det ibland tankar som aldrig släpper taget helt. Jag tror det är viktigt att våga släppa taget om ”måsten” och ”ska”. Det spelar ingen roll om vi glömmer bort våra kroppar.

[Räkan pratar öppet med mig om hur hans egna egenskaper och hur de fungerar ihop med olika reaktioner. Han har mycket som gör honom nervös och vid dessa tillfällen spänner han kroppen och blir lätt i tårna, kan trippa, gå iväg (liksom behålla huvudposition samtidigt som kroppen flyter ut). Han beskriver sig själv som snabb, väldigt alert, stark och fantasifull (på det sättet att han hittar gärna lösningar när någon försöker lägga sig i hans ”utbrott”). När han möts av händelser eller situationer som gör honom nervös laddar han på som sjutton för att bli alert och snabb. Det här kan slå tillbaka mot honom rent fysiskt. Alltså, att det till slut ger belastning, att det när som helst egentligen, kan få bägaren att rinna över och det har hänt flera gånger i följd och rytm efter dessa spänningar. Han beskriver att han föddes med vissa förutsättningar, men att nervositet sällan gör honom bättre. Och det är inte på grund av fysiska rörelser som han överbelastas eller får problem, utan sorgen och nedstämdheten över att aldrig riktigt komma överens med sig själv när den här starka känslan av nervositet slår till.]

Hur skulle du vilja lösa det här med nervositeten Räkan?

Jag hade hoppats att jag fick arbeta mer med att leva ut mina känslor. För jag vet att när jag blickar mot det som utlöser nervositeten, blir jag fruktansvärt skärrad. Samtidigt som jag känner en innerlig nyfikenhet. Ibland blir det som en explosion inom mig, där jag inte vet hur jag senare ska gå tillväga. Oftast sker det här när jag och min människovän umgås, när det är dags att hitta på någonting. Det klarar jag inte riktigt av utan att det ska trigga igång en uppladdning.

Om jag visste att jag hade människorna vid min sida, som tålmodigt hade samma tid som mig för att ta mig igenom det här, hade jag varit lugnare. Det är mycket enklare att bearbeta nervositeten om jag vet att jag får tid på mig att agera ut det som lyckas komma ur mig. Det är inget misslyckande när jag blir fysisk och provar mina vingar. Det är ingen fara. Det här är mitt sätt att vara och jag försöker att inte skada någon eller något. Jag kan inte riktigt beskriva hur det kommer sig att jag blir så vansinnigt uppochned inochut, men jag tror att när självaste processen kring bearbetningen når sin verkliga verkan – det är då jag verkligen har möjligheterna att lyckas ta mig ur situationen. Det desperata försöket att återvända till verkligheten snäppet klokare, utvecklats.

[Räkan är en ganska självsäker häst, på det sättet att han vet hur han blir när han blir nervös. Han är medveten om många av sina rörelser och hur han hanterar sin nervositet i dagens läge. Det han däremot känner själv, att han saknar, är förståelse för hur han ska våga möta nervositeten och situationerna som lockar fram tendenserna att bli desperat. Han känns desperat i läget när allt är utom kontroll. Desperat att försöka fånga sig själv mitt i all röra. Han beskriver med så mycket känslor, hur mycket det hade betytt för honom om han fick möta nervositeten med all den tid som det behöver. Att ingen egentligen lägger sig i, utan fokuserar på att han ska få hitta tillbaka till lugnet och harmonin igen. Han menar att om någon stressar honom, finns risken att han egentligen aldrig får bearbeta det och öka självkontrollen.

När jag och Räkan säger hej då, känns han tacksam, men jag får också känslan av att han känns ännu mer medveten. Att det här är en del av hans inre resa mot att lära sig hantera nervositeten. Jag önskar er all lycka till.]

Lovisa på Urhästen gjorde en session med R härom dagen. Detta ovan är vad han tyckte, tänkte och kände. Och enligt mig, är det Räkan genom hela orden. Jag skrattar för mig själv när han beskriver att han hittar lösningar när någon lägger sig i hans "utbrott" - det är så sant, jag har aldrig sett en häst vara så kreativ och kunna hoppa runt på tre ben på det viset i en stallgång. 

Anledningen till att jag bad Lovisa göra en session med honom var för att senaste tiden har vi stått och trampat, vi har tappat bort "känslan" och jag har istället fått känslan att vi är klara med varandra. Något som gör att mina tankar blir blurriga, jag tappar tålamodet och det blir pannkaka av oss istället. Nu har jag fått mina tankar om hans nervositet bekräftade, och har mer att jobba vidare med. Vi ska försöka jobba vidare med att hitta lugnet, och släppa krav och mål. Nu kommer givetvis många i min närhet skrika rätt ut, att han minsann behöver jobbas och utvecklas, han är ju faktiskt 7 år!! Hah, jo, visst - men jag är trött på att folk ska tala om för mig hur jag ska göra, och vad som är rätt eller fel. 

Känslan att jag inte är "hans människa" ligger fortfarande och gnager, så skulle det vara någon som är intresserad utav honom, som han klickar med - då skulle jag inte tveka att släppa honom. Men tills dess, blir han kvar, och vi tar det i hans takt. Jag måste träna på att släppa kraven, ta fram tålamodigheten och hitta lugnet - tillsammans med Räkis. 

Tack Lovisa, för hjälp - och klokord!